Dag .. 14? med nedtrappningen

 Det är lördag igen och nu har det gått två veckor med att sänka medicinen, känns lite enklare och kan inte påstå att jag mår lika illa eller känner mig febrig. Problemet med svettningarna (som är en biverkning från medicinen) verkar konstigt nog redan ha blivit lugnare? Kan tänka mig att det var lite som att vara i klimakteriet till och från med paniksvettningar. Men nu har det varit helt lugnt med det, kanske var för att jag åt en så hög dos så länge? Är mer stabil i stresspaniken till och från men idag har jag inte haft en bra dag. Dock ska jag ju komma ihåg att min ledramp blev stulen i tisdags natt och att jag blev väldigt ledsen och arg på världen. Sen skulle noob iväg på lancamp (långweekend i söööööörmland) och jag sitter alltså själv med allt här. Det går bättre än jag trodde men tror att mycket av stressen och oron hör till att jag är själv också, det blir lite tomt och för mycket utrymme med mig själv.

Nu är det även söndag (mitt i natten) och det är om några timmar ETT ÅR sedan våran älskade Sally fick somna in. Det var en fin höstdag och solen kom fram när jag gick ut ensam från veterinären. Det är lättare att förstå nu och tänka logiskt men hjärtat sörjer ännu. Igår bröt jag ihop när jag kom att tänka på hur hennes päls kändes och hur jag alltid pussade på hennes panna. Jag pratar med hennes urna och ser till att byta ljus i ljusstaken när det behövs så att jag alltid kan tända ljuset för henne. Det gör ont. Med Jill kunde jag förstå för hon blev dålig först sista året och då var det liksom bestämt i mitt hjärta att låta henne gå och få vila och träffa alla sina vänner och våra släktingar i himlen. När Sally blev sjuk var hon 2,5 och före det hade hon blivit överkörd då någon fick för sig att ta ut henne (ej någon av oss). Så det var kaos. Hennes korta liv på denna jord. Så mycket kärlek dock. Jag hoppas att hon kände den. Hon var liksom vårat allt.

Som jag saknar henne. Det går inte att beskriva med ord. Både Sally och Jill är solskenet i skogen, på berget, på sjön och överallt. Fy fan vad det är tomt.

Ett år har gått sen min ena moster dog också. 5 dagar före Sally. Och om 10 dagar fyller jag år igen. Oktober är liksom .. det är en enslig månad sen alltid men nu är det som ett ensligt eko bland alla löv. Jag har nedräkning för tatueringen och känns bra att fylla resten av vänster underarm. Sen blir det att ta och fylla klart höger underarm också. Och sen undersidan på överarmarna. Sen är det dags för vänstra vaden. Men det är ett tag kvar, dock är det planen sen länge. Skönt att ta tag i det nu. 

Och imorgon kommer noob hem igen och det ska bli så jävla skönt att bara få känna att han är nära fastän vi sitter vid varsin dator och spelar. Han är verkligen lugnet som gör att jag kan navigera i stormen. PÅ RIKT.

Jag tror att det är dag 9 nu

 Jag har sovit riktigt uselt den här veckan som gått och igår mådde jag riktigt ruskigt jävla dåligt psykiskt och hade jättemycket ångest. Visste liksom inte hur jag skulle hantera all oro och det var liksom sån oro som var ovanlig ändå, så vet ju att det är medicinen men ja, blev ändå rädd och uppgiven på mig själv.

När jag inte har kunnat sova har jag satt mig en stund vid datorn eller läst och så försökt sova några timmar osv. Det tar ganska hårt på en att ha en sån där inte sova period. Å andra sidan så sover jag ju mycket mer än förut även om jag håller på med utsättning. MEN ÄNDÅ. Det är riktigt drygt. Tänkte att jag skulle googla lite om utsättningssymptom men jag bestämde mig för att INTE GÖRA DETTA för jag vet hur det skulle sluta. Dessutom har jag hittat ett skumt födelsemärke, eller jag har tänkt på det förut, och det kändes som att det hade blivit större och lite annorlunda form så ska kolla upp om man kan skicka in bild och få förslag vad jag ska göra med detta. 

Noob åker iväg på datamaskinsmöte några dagar, torsdag till söndag, och jag kom på att det var typ två veckor sen jag sov tillsammans med honom nu så jag måste försöka ta mig dit innan han åker bort. Det känns som att det är evigheter sen, och det är det ju, men tiden är som ett vakuum när jag sitter här på ghettot och i typ karantän eftersom jag har varit så jävla förkyld och febrig. Äntligen börjar det kännas lite mer som vanligt med det och har inte haft feber på två dagar nu. En stor del är att jag inte vill smitta noob heller, det är både plus och minus att oroa sig för andra alltså. För jag vet att jag mår sämre att vara själv när jag är sjuk och ynklig och håller på med det här medicinexperimentet. 

Så jo, jag känner mig nog väldigt ensam också. Därför har jag lovat mig själv att försöka lägga mig i sängen 2 timmar tidigare än vanligt för att försöka läsa lite bok och bara få stängt ner lite.

Dessutom är det inte länge kvar tills fortsättning på tatuerandet, woho! Ja och min födelsedag faktiskt.

Dag 4 är sämsta hittills

 Är jag helt död i förkylning eller är det nedtrappning? Kommer jag att behöva kräkas eller är det bara illamående från nedtrappning? Är jag såhär seg jämt eller är det nedtrappning? Dessutom ångest värre än på väldigt länge i hela kroppen, ptsd:n är väldigt närvarande och mycket mer ytlig.

Jag kunde inte bli trött heller så jag satt uppe jättelänge och sen somnade jag direkt, väldigt skönt, men vaknade upp till detta istället. Känns riktigt risigt.

1-2 veckor med jobbigt pratades det om alltså. Så jag håller tummarna att det är bättre i helgen.

Nu ska jag ta mig nå kaffe.

Första gången jag tappade humöret i en mataffär

 Idag skulle jag alltså hämta mattan från bilen för att tvätta av den inomhus och då passade jag på att ta en sväng och köpa någonting enkelt till middag som jag orkar ta tag i (det börjar bli lite sådär kul att äta risgrynsgröt från plasttub eftersom jag inte orkar laga nåt). Eftersom det är tisdag och pensionärsdag så var det bara självutcheckning som gällde eftersom jag hade så få varor jämfört med di fyra proppfyllda vagnarna som stod i kö med varsin pensionär. I alla fall. Så försökte jag få in att det var en ciabatta jag hade i en påse och försökte säkert 10 gånger och suckade mer och mer och MER. Sen kommer en tjej som jobbar där och hjälper mig. Och hon kände nog att jag var en riktig surkärring (vilket är jävligt förståeligt för detta var precis vad jag var och agerade som) och dessutom tog det ett tag för henne att få till det eftersom det inte gick på matbröd utan SMÅBRÖD som var ännu längre bort i menyn. JAHOPP. Så det var inte bara jag som tänkte fel men ändå var det ju mitt eget fel att jag inte tänkte längre. Eller så var det bara jävligt dumt i menyerna. HURSOM. Det var faktiskt första gången jag kände att jag tappade humöret och inte kunde kontrollera att jag blev så jävla less på just precis det där. Så brukar jag aldrig bli. Så ja, nedtrappning av medicin alltså. Inget trevligt men jag vill absolut fortsätta med det. Jag vet ju att jag är mer känslig och att det liksom sipprar omkring på utsidan än vanligtvis på insidan. Eller nåt sånt.

Jävla tur att jag är medveten om det i alla fall. För det där var verkligen inte jag. Annars hade jag bett om hjälp direkt det inte fungerade och varit trevlig. Nu var jag fan bara sur och jag var liksom inte ens sur egentligen. SJUKT. Är surkärringar och surgubbar alltid såhär? Utan att reflektera över varför? Fan vad jobbigt. Jag kommer att föreslå terapi till alla som är otrevliga i fortsättningen. Kanske håller dom på att gå ner i dos eller bytt medicin och då kommer ju det upp istället och kanske tänker dom till en gång till angående deras beteende. KANSKE.

Men antagligen inte. 

Jag kommer iaf snart att bli den vanliga ursäktande och oroliga lilla parveln som jag alltid har varit. Just nu är det fan som en labyrint och pacman osv.

Det pratades som zappningar i huvudet vid nedtrappning av venlafaxin

 .. och då förstod jag inte riktigt vad min psykolog pratade om men jag tror att jag förstår nu. Det är lite som att alla känslor/tankar/rörelser går som i vågar till och från. Som av och på. Ena sekunden är jag helt lugn och njuter av lugnet och sen så är det som att sitta i en båt med sina känslor. Alltså i en båt på havet typ när det blåser till och från. Det var helt okej fram till typ 23.30 och sen dess har det varit av och på och konstigt hela tiden. Försökte duscha bort det men gick sådär, nu är klockan över 2 och jag är fortfarande uppe i varv. Kan inte ens lyssna på musik eller podd för då går det bananas. Så jag antar att jag bara ska ta det lugnt och smyga ifrån datorn efter att jag nattat den.

Därför har jag även bestämt mig för att jag åker till nobbquist en längre stund nu framöver för att inte vara själv, det är verkligen ingen höjdare att sitta själv och oroa upp sig när man kan sova med en noob istället som är lugn som en väldigt lugn en. Men kommer att testa vara själv imorgon iaf och sen får han plocka upp mig så att jag slipper kånka på alla saker själv och böka med parkering. Jo förresten. Hade en mjölk i bilen i en papperspåse och den ramlade på sidan och givetvis hade jag skruvat snett på locket så ja.. det rann ut på mattan vid framsätet. Som tur är bara på mattan och i påsen (synd att det inte var en plastpåse denna gång faktiskt) men jag torkade som en galning men imorgon ska jag ta in mattan och tvätta den ordentligt för det luktar lite skunkigt men inte så farligt som det hade kunnat göra. MEN ÄNDÅ. Plus att jag ju som alltid har wunderbaums men inte ens dom kan maskera den där odören helt. Så bara den lilla saken gjorde att jag drog upp i taket med min stress. Det blir liksom ännu en grej på minus och det drar liksom ner totalt just nu.

Att jag inte bara kan slappna av utan minsta lilla sak blir ännu jobbigare. Iofs är det väl jämt så men nu känns det liksom inte lika .. ja görbart på något vis. Det är något jag tar tag i imorgon. När jag vaknat och bestämt mig för om jag åker till noob imorgon eller på onsdag. NÅJO.

Det är tur att jag har hittat tillbaka till min lilla hemliga blogg för här kan jag bara skriva av det som är i huvudet för stunden och bara ha det där. Det är nog någonting jag saknat. Jag testade skriva dagbok och föra anteckningar bara för att få ur mig saker och inte tänka mer på det men är man uppvuxen under bloggeran så är man ju. Det fungerar helt enkelt bäst såhär. Undrar om det finns några som man följde förut som ännu bloggar. Ingen aning. Alla bara försvann där runt 2012? 

Nä nu måste jag ta mig härifrån. Förhoppningsvis får jag inte för mig att bli hungrig.

Dag 3

 Idag har jag mått illa som fan och känt mig yrslig och lite ynklig, avbokade tiden till sjukgymnasten imorgon eftersom jag inte tänker pusha mig något mer än det absolut nödvändiga den här veckan. Trodde verkligen inte att jag skulle känna av något speciellt att gå från 3 till 2 kapslar men tydligen.

Så min plan är att åka med retur och posta lite brev och slänga sopor. Lagom att göra såhär på kvällen, det händer inte alls mycket med andra ord. Mest i huvudet och kroppen då. 

Fick i alla fall bokat tatuering på min födelsedag så det är ju alldeles lysande, trodde att jag skulle få vänta tills typ december iaf men är man lite vip så är man, hoho.

Dag 2 med nedtrappning

 Uuuuh. Jävlar vad kaxig jag kände mig igår när jag knappt kände av det och idag när jag vaknade så var hela kroppen som i ett skruvstäd och tusen tankar samma sekund och samtidigt inte en enda tanke. Och det är faktiskt värre än vanligt. Kroppen tar väl till någon slags försvarsställning mot något ovanligt.

Så det var tur att noob kom förbi och lagade middag med mig innan vi såg film. Ja och så åt vi faktiskt äppelpaj och drack kaffe till förrätt. Sån förrätt ska man alltid ha innan god middag för annars orkar man den ju knappt efteråt och kan njuta av den. 

Nå men jag antar att det blir att vara vaken ett tag till och se vad som händer, just nu känner jag inte det minsta trötthet utan mer hyper och kryp i kroppen. Kom precis på att det ultimata vore nyponsoppa så det ska jag faktiskt ta och fixa ihop nu.

Jo! Jag bestämde mig för att ha kvar nya skorna. Hade på dom hela dagen igår och kände mig riktigt cool faktiskt och även om jag alltid är det så känner jag mig faktiskt inte alltid cool. 

Första dagen med nedtrappning av medicin

 Jag började äta venlafaxin någonstans i årsskiftet 18/19 och eftersom medicinens verkan är fullt upptagen av hjärnan efter typ 3 år så känns det som att det är dags att ta sig ur denna medicin också (jag tror att detta är åttonde eller nionde medicinen jag ätit angående min ptsd och depression som även blev till diagnosen utmattning). Läkaren verkade pepp och jag känner mig lyssnad på angående mina funderingar och har telefontid med samma läkare i slutet av oktober vilket gör att det känns MYCKET TRYGGARE än förra gången jag skulle gå ner i medicin och fick göra det helt själv, utan att nån skulle kolla upp hur det gick. Det är ju mycket enklare när någon håller koll på en istället för att alltid, alltid få höra "ring upp om det är något du undrar över". Och såna gånger får man prata med en sjuksköterska som kan medicin men som inte kan någonting om mig och min journal. Den här nya läkaren förklarade även att dom jobbar i team och att jag är i det blå teamet så jag har två olika läkare som har min journal och är den ena inte anträffbar så är den andra där för mig. Dessutom har jag fått höra av både honom och min psykolog att dom slutat helt med stafettpersonal och det är så JÄVLA SKÖNT. På psykiatrin här har jag träffat samma läkare 3 gånger på rad och det var för typ 12 år sedan och sen dess niet. Bara olika stafettläkare som var skitbra men som försvann efter ett halvår, förstår ju att folk jobbar som det för det är ju helt sjuka summor i lön som de får. HELT SJUKT hur det har blivit. Blir så ledsen när jag tänker på alla som kämpar och vill väl och knappt får någonstans i närheten av den lön som förtjänas. Speciellt alla snälla sjuksköterskor som jag träffat genom åren. SÅ snälla, 98 % av alla i alla fall. Sen kan jag gott tänka mig att många är sönderstressade och har dåliga dagar då de int håller ihop och snäser. Men det är otroligt sällan. 

Om det är några som borde bete sig bättre så är det för övrigt tandläkarfolk. Herregud. Jag är ännu traumatiserad från ett besök i våras då det var rutinkontroll. Fy fan, det var som ett jävla övergrepp och jag började som vanligt med att berätta om att det är jättejobbigt och att jag får panik i trängda lägen och att jag suckar för att jag gör så när jag är stressad och försöker lugna ner mig. Psykologen sa för övrigt att mina suckar har att göra med att kroppen vill göra sig av med luft då jag andas för kort och fort. Så jag antar att kärringen hade en dålig dag och var släkt med en gammal nazist samt hatade alla som vågade säga hur de känner till andra människor. Osv osv osv. Jag grät fan i två dagar och hade så jävla ont i hela munnen att jag inte kunde tugga ordentligt på samma tid. Helt jävla sjukt. Jag mailade och skrev att jag aldrig mer vill träffa den människan och jag har faktiskt inte fått någon ny tid angående det så vi får se var jag hamnar. Kommer givetvis att maila och fråga direkt efter tiden kommit. För den bör komma snart igen. Jävla kärring.

Hursomhelst. Nu ska jag snart sova efter en väldigt bra och händelserik lördag, imorgon ska vi laga god middag & mysa. Sen har jag smärtrehab på tisdag och efter det blir det en hel massa dagar hos noob istället för att sitta här på ghettot. Förhoppningsvis så har byggsnubbarna kommit så pass långt att det inte låter så mycket runt huset där i grannstaden. Det skulle förvisso vara igång till typ slutet av november men det som har låtit mest är ju när dom slagits med ställningen som nu är runt hela huset.

Att vara såhär överhoppig kring höga ljud är fan ingen höjdare. Kanske att jag skulle testa sova med såna där öronproppar, det kanske skulle fungera. Kan vara värt att testa.

Nåja. Det är ju en dag nu (fast jag tänker att det är imorgon). Ciao.

Tips till dig född på 80talet:

 Tro inte att du klarar av att sitta och spela till klockan 4 på morgonen och sen gå upp klockan 12. DET ÄR ORIMLIGT. Vet inte riktigt vad jag tänkte just då (förutom att vinna är allt men att det är inte vinsten som är viktigast utan att gå all in (och vinna)). Jag mår illa, jag är irriterad i hela kroppen och jag är skitsur för att jag inte har kvar min cola som jag tänkte ha idag eftersom jag DRACK DEN NÄR JAG SPELADE. Idag (några timmar senare än när jag gick all in) så är jag skitsur på spelet istället. Typ som att jag är bakis på skiten. Sjukt. Så är det, är man såhär gammal ska man fan inte rucka på sömnen för då RASAR tamejfan allt. Det har bara gått typ nästan ett halvår sen jag fick apnéskenan och redan är jag sådär att herregud jag behöver ju faktiskt SÖMN mitt i allt. WTF. Who knew. Jävla spel.

Dessutom är det fredag men nu ger jag fan upp en stund och tar några kapitel bok (kommer att somna efter typ 5 sidor). Förhoppningsvis vaknar jag om någon timme och mår lite bättre. HERREGUUUUUIIIIIIUUD.

Hahahaha när jag trodde att jag hade en bra dag

Jag trodde att jag hade en bra dag igår men jag var tydligen överstimulerad i min lilla hjärna och kom aldrig ner i varv och sov därefter som en jävla kratta. Så nu har jag halvt vänt på dygnet istället men äh det är väl inte hela världen då jag är på ghettot och inte har någon noob här som har normal dygnsrytm. Det skulle antagligen ha gjort mig stressad över att jag inte riktigt skulle bli trött och hungrig samma tid som nooben. Hursom.

Paket har anlänt och jag planerar lite rally med toyotan senare, det är alltid mycket bättre att handla sent på kvällarna. De dagar som jag får för mig att handla en eftermiddag chockar mig lika mycket varje gång, en sån hysteri. Och handla aldrig, aldrig på förmiddagen på en tisdag. HERREGUUUUUD. Det är pensionärstisdagar och dessa människor är helt galna och hysteriska. Lite som ett naturprogram. Naturens lagar osv. Har ni inte kollat in detta så tycker jag att ni kan dokumentera detta. Det handlar alltså om 5% pensionärsrabatt. FEM PROCENT. Det är typ rensat på hyllor dessutom. 

Nu ska jag spela och dricka kaffe. 

Beslutsångesten

 Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra med skorna. Ena sekunden är jag helt säker på att JA DOM ÄR HELT PERFEKTA och sen andra sekunden, eller minuten, så är jag mer i grubblande stadie och undrar om jag egentligen ska lägga dessa pengar på ett par skor. Nu när det är höst och dom är beige och därmed antagligen blir svarta och bruna eftersom. Kanske int riktigt men ändå. 

Sen att jag hade föregångarna till denna modell sista året på högstadiet känns ju också lite skumt, samtidigt så har jag sett ännu mer slitna och gamla människor än mig gå runt med såna liknande modeller så varför inte? MEN nu är man ju i den där åldern då jag hela tiden tänker om jag verkligen kan ha kläderna som jag har. Liksom jag är ju tusen år nu jämfört med för bara tio år sen. Känns det som. 

Tog för övrigt en tvåtimmarsnap här tidigare, sen städade jag lägenheten och lagade en sen middag. En del av mig hade bestämt att jag inte skulle städa men sen så kändes det som att jag ändå inte kunde njuta av att sitta ner om det inte var städat så det var väl likest. Elleeeer så är det ju just sånt jag måste öva på. Att bara låta saker vara och inte behöva prestera hela jävla tiden. 

Men nu har jag igång ett gäng värmeljus och sen ska jag ta en lång dusch innan det är dags att sova. Har faktiskt en liten tanke om att jag skulle ta en höstig promenad imorgon, vi får se om det händer men det är någonting som jag saknar. Att promenera. Det blir ju aldrig nån vanlig promenad och bara ta det lugnt som det blir med en liten promenadkompis med päls. Sen fick jag höra av kompis att hennes ena bebis har fått somna in, jag visste ju att det skulle hända snart så jag blev inte chockad eller så men han var en i flocken så det är sorgligt. Nu är han med Jill och Sally och är nog jättenöjd att hänga med brudarna. Men det kommer att kännas väldigt tomt nu när det bara är Conny kvar från gänget. Ja och jag och Tesse då. MEN ÄNDÅ. Det är som att det blir så många förändringar på sån jävla kort tid.

Dessutom är det oktober nu. Snart är det ettårsdag för mosters bortgång och Sallys. 5 dagar emellan. På något vis vill jag tro att moster tog hand om henne när hon kom till himlen. Givetvis är det så. Det kommer ändå att bli en tung månad, födelsedagsmånad och så detta. Jag kommer ju alltid att ha datumen i huvudet och tänka på det. 

Jag ska spela lite innan jag ska ta tag i det jag tänkte. 

Sådärja, lite fokus på återhämtning då

 Nu har jag varit på sista mötet hos psykologen för att nu ha paus fram till slutet på januari för att komma igång med total återhämtning efter allt som rört på sig sen tidigt i våras. Fortsätta fokus på att sova. Så. Det är ganska skönt att ha en plan, sen är det lite smärtrehab emellanåt (nästa vecka) och så blir det då och då, försöka väcka kroppen och sådär utan att gå runt att ha ont. Det går helt okej. Dessutom hämtade jag hem paket med ett par fina skor så jag ska provpromenera lite här inomhus och se hur det artar sig, det kändes riktigt bra när jag testade storleken iaf. Jävla tur att jag tog en storlek större för hade de varit vanlig storlek hade di blivit för småååeeeooo.

Kan även berätta att jag inte hann röra huvudet och sprayade skärmen då jag nös.

Jo det blev visst höst helt plötsligt.

 Och vad gör man då? Förutom att glömma jackan hos Noobquist alltså. Jo diskuterar tatuering och ordnar ny tid, det blir alldeles perfekt det. Sen att det blir lite större projekt och fler sittningar är bara trevligt för då har jag ju någonting att göra med mitt liv. Hoho. 

Det var faktiskt jättemycket höst imorse när jag promenerade till min läkartid. En ny läkare, finns det någon som har fått samma två gånger i rad ens senaste 10 åren?, men det kändes riktigt bra och det var skönt att inte få höra att jag mår dåligt för att jag inte är smalare. Det är ju ett standardsvar. Nu vet jag ju bättre. Må bra i sig för att må så bra att jag orkar göra någonting dvs träna för att jag faktiskt tycker om det istället för att en läkare påpekar att allt har med min vikt att göra (jag har problem med ett knä och det var inget att göra åt det än att gå ner i vikt och att jag skulle träna, som tur var fick jag annat svar av både sjukgymnast och kiropraktor men att det fortfarande finns såna läkare gör att jag mår dåligt långt innan läkarbesök). Hur som så ska jag börja gå ner i medicin för att förhoppningsvis kunna sluta med denna, får se hur det går. En månad i taget nu. Kanske kommer kroppen igång lite mer och det känns mindre zombie, vi får se. Med tanke på att jag börjar kunna sova igen (efter typ 14 år med minst en vaken natt per vecka) så känner jag faktiskt lite hopp. Vi får se. Det är i alla fall planen just nu. Det och tatueringar. 

Nu är jag mest jättetrött, det är verkligen påfrestande att vara till läkare. Känner mig typ sjuk men jag är rätt säker på att det "bara" är min utmattning, börjar väl att känna min kropp för en gångs skull. Nu när jag väl börjat acceptera hur sjuk jag är efter alla dessa år med att försöka hålla samma takt som alla runt omkring mig.

Försöker att lyssna på krimpoddar idag men jag orkar helt enkelt inte, jag kan inte koncentrera mig alls. 

Har hunnit begå lite shoppingspree också och väntar på paket. Sen kan jag skryta lite om att helgen som var blev en riktig sån där supermysig helg och att jag faktiskt bara var och gjorde massor på lördagen. Sen att det var soffläge hela söndagen gör ingenting för det kollades film och jag minns inte ens sist jag orkade mig igenom en hel film utan att tappa lusten och motivationen till det. Bara en sån liten sak!

Funderar allvarligt på att krypa till kojs nu. Knyta mig. Det är ju en dag imorgon också. Ja och så är det psykologen också. En tidigare tid än vanligt så det ska bli intressant. INTEREEESAAAANT. Oui.

Jag har hittat ett nytt spel så nu har jag tagit mig ur det gamla. Det är ju helt otroligt bra.

 Jag sitter mest och spelar just nu, inte för att det är något speciellt spel men det är ett sånt där som man sugs in i och eftersom jag är en typisk person som fastnar hårt så ja. Där sitter jag nu. Vid datamaskinen och dricker kaffe. Min sömn blir bättre och bättre sen jag fick utrett att jag har medel i sömnapné och sen jag fick bettskenan för detta så sover jag nästan varje natt och vaknar ofta rätt utvilad. Vilket jag inte har varit på säkert 10 år, ganska sjukt va? Ja, för det är det. Nu orkar jag faktiskt tänka på att laga mat eller att ta en promenad eller att faktiskt planera in någonting extra mitt i veckan. Så jag har mycket mer energi till att ta till mig övningar från smärtrehab och dessutom orka låta panikångesten svalla igenom och inte ge den motstånd utan att bara låta den vara och inte tillåta att den bestämmer över mig. Mer att samarbeta och bara låta den vara där, jobba på att lära mig att det inte är på liv och död så som min hjärna tror. Så nu när jag har fått sova och hjärnan har fått vila och bearbeta på nätterna (så som hjärnor ska göra) så känner jag mig mycket mer stark i mig själv, även om vissa dagar är usla så är det enorm skillnad. Jag känner mig mer varm i hjärtat än kall, om det låter förståeligt som förklaring.

Nu ska jag dricka mitt kaffe men jag tror att jag ska skriva mer så jag återkommer.

Jag kom precis ihåg att jag har en blogg!

 Det är alltså augusti nu och jag har en ny datamaskin och det är den bästa och coolaste någonsin. Som jag personligen aldrig trodde att jag skulle investera i men här sitter jag och är nöjd över detta. Kan inte påstå att det har hänt så mycket öronbedövande men sommaren gick ruskigt fort i år. Iaf den sista halvan efter att vi varit lite längre tid i stugan och jag verkligen sörjde då det var så många minnen eftersom det var samma tid som var våran sista med gumman i stugan. Sensommaren 2023. Jag trodde seriöst inte att jag kunde gråta så, det kändes som att jag grät ut allt som fanns kvar inuti. Vi hade inte varit upp till stugan på jättelänge eftersom jag inte orkat eller vågat möta alla minnen. Hon var så nära där uppe. Det går inte att beskriva på något annat vis. Hon var på riktigt och hon fanns. Det var inte bara något som hände utan det verkligen var. Gråten var liksom inte sådär som i början då jag grät av panik och ilska och bottenlös hopplöshet utan det var mer en gråt av smärta som liksom rann ur mig. Samtidigt kändes det som att jag lämnade henne där. Men kanske hör minnena bara hemma där uppe och känns då man är där. Vad vet jag. Det är så mycket tankar om henne. Jämt. Och som vi har pratat om att skaffa ett småsyskon till henne och Jill men det finns riktigt inte ännu för någon av oss, det är så mycket jävla panik kvar i bröstet efter alla akuta besök på Strömsholm och att finnas där vid alla anfall och studsa upp vid minsta ljud. Och att alltid vara medveten om att det är något på gång och att liksom kämpa på sådär i 1,5 år. Och gjort allt, allt, allt för att hon ska få på bra. Och så slutade det såhär. Som vi på något vis båda två förstod att det skulle sluta men inte såhär fort och inte innan hon ens var 4 år. Det gör ont men jag tror att gråten uppe i stugan nu senast på något vis har gett min oro kring allt ett lugn. 

Kan även meddela att jag ringt runt mycket och att jag verkligen förstår hur hemskt det är med all nedmontering av vården eftersom jag mått skit och fick vänta i typ två år. HOHO. Många människor märker nog inte av den på samma vis om det inte behövs i ens vardagliga liv. Men jag har börjat med smärtrehab och det har gjort mig mycket gott. Eftersom det är kaos i vården, som skrivet, så har jag dock haft sommaruppehåll i både den och med min nya psykolog (som jag också kämpat för att få kontakt med utan att jag kunnat få minsta hjälp via psykiatrin pga av att jag inte självmordsbenägen osv då jag antar att de få platser som finns ges till dessa). Meeeen det är snart september och då blir det att starta upp med allt igen och förhoppningsvis komma ner lite i varv. Det var verkligen jobbigt i juni och juli och jag trodde ärligt talat att jag skulle ramla tillbaka i det där jävla mörkret igen. Våren var INTE lätt efter allt som hänt. MEN det rör på sig. Jag tar tag i saker själv och även om jag är trött som fan så har jag ett mål och det är att få bort den värsta smärtan i kroppen. 

Nu ska jag spela vidare, eftersom jag valde en dator för spel så har jag givetvis nött in ett antal timmar med att nöta spel. Förhoppningsvis tar jag mig i säng hyfsat okej inatt. Kanske.