4,5 månader utan medicin nu och det kommer nog att ta ännu ett tag innan kroppen är i fas. En dag i taget och oktober känns bättre än vad september gjorde. Förhoppningsvis håller det i sig och gör att det blir lite mer stabilt. Just nu är det mycket oro men det kommer lite i klungor och jag fattar vad det är mycket fortare och blir inte riktigt lika rädd även om det är fruktansvärt. En dag i taget alltså. Ska på möte och höra lite om traumaenheten och se var jag ligger just nu i måendet. Om det är i hyfsat närtid eller hur det är. 

Annars är jag förkyld och försöker att vara snäll med mig själv och inte ta några promenader eller prestera. Bara ligga under en filt så mycket som möjligt och dricka te. Det går sådär men jag har faktiskt inte varit ute och försökt gå emot mig själv med en promenad. För såna hjälper mycket men är man sjuk hjälper det inte alls. Hårfint det där. Om jag gör det för att jag känner att jag behöver och vill eller får för mig att jag måste eftersom jag måste prestera och varför det osv. Det är livsviktigt att vara snäll mot sig själv. Och att tänka lite på hur mycket jag kämpat senaste året. Jag vill verkligen få till bättre rutiner och lära mig känna min kropp på riktigt. Inte att pressa sönder den med träning och nya mål och hata sig i spegeln utan att må bra och känna vad jag behöver. Rörelse, vila, pysslande, böcker, utflykter och att ta roadtrips (som ju räknas till utflykter men eftersom det är att köra bil långt igen så är det en egen grej).

Det är slitsamt att vara sjuk

 Jag är så jävla less på att vara sjuk och till viss del har jag väl accepterat att det är så det är men nu det här senaste halvåret har varit det värsta jävla halvåret i mående. Det är väl hur man ser på det. Senast jag var såhär dålig så kunde jag ju inte ens köra bil eller gå i affärer eller äta på restaurang eller så utan att springa ifrån det för att allt blev övermäktigt. Nu kan jag köra med ångesten för att det är bara att köra på som vanligt, meeen det har jag fått lära mig själv. Det var ingen som hjälpte mig med det utan jag själv som fick läsa och hitta likasinnade och läsa deras berättelser. Jag har alltså haft så jävla lite hjälp från sjukvården när jag tänker efter. Hur fan har jag orkat såhär långt?! Nu har jag mest ångest när jag är hemma och inte gör någonting. Så jag måste sitta och rita eller måla eller lägga pussel. Eller diska eller vad som helst när jag är inomhus för att hjärnan arkiverar saker och har fullt upp. Så jag har repriser på händelser från typ 20 år sen och framåt. Och det slutar inte. Nej nej det är igång och att sova är fan som ett jävla lotteri. Har jag gjort slut på nog energi så att jag är så trött att jag kraschar i sängen hjälper kanske en stund om jag lyckas somna inom 30 minuter. Men det gör jag oftast inte så jag kämpar med att låta mig känna tankarna och bara fatta att det hände då och inte just nu. Jag försöker att inte känna skam men det gör jag ändå. Allt man har gjort som jag nu vet var för att jag var så jävla dålig att allt jag gjorde var för att känna någonting och bara springa från paniken. Tills jag en dag inte kunde springa mer och blev riktigt jävla dålig. För varje gång innan jag blivit riktigt dålig så har jag ju vilat ett tag och sen bara kört på eftersom det var vad försäkringskassan krävde. Så jag blev bara sakta och sakta sämre för att sedan bli jättesjuk och inte förstå varför det blev så dåligt nu. Och nu är jag här. Behöva höra på alla tankar och all panik och all skam och all tid som gått och som jag fortfarande bär med mig för att kroppen inte orkar ta tag i allt. En liten del av mig hoppas att det är vad kroppen gör just nu. Kommer ikapp. Försöker ordna minnena i rätt ordning med känslorna så att känslorna inte alltid ligger längst fram från allt hemskt. 

Det går inte att förklara mitt liv för någon som inte vet vad panikångest är och jag känner mig som en jävla outsider alltid. Jag gör framsteg hela tiden i mitt mående men det är på insidan och ingenting syns på utsidan. Givetvis hamnar jag efter alla andra i min ålder. Människor blir dåliga och är sjukskrivna och sen går di vidare och kvar är jag. För jag är liksom sjuk. Min kropp är sjuk. Jag är helt jävla slutkörd. Varje dag kämpar jag för att må bättre men det syns ju inte utåt så jag får hela tiden för mig att folk tror att jag inte gör någonting. Jag gör det ju hela tiden varje dag fast jag är livrädd och att jag ibland känner att jag verkligen inte orkar ta mig upp ur sängen för att allt gör så jävla ont när jag får kämpa så jävla många timmar per dag. När jag sen började få kronisk smärta i kroppen var det nog en del i mig som mentalt gav upp. Men jag rör mig hela tiden framåt för mig själv. För att jag drömmer om en dag där jag inte känner av ångest eller panikångest på en hel dag. Tänk en jävla dag utan att känna sig som en outsider och bara gör saker och är. Utan att bevisa för mig själv att jag kan. Bara gör. Utan att tänka på att jag gör det. Bara gör det för att jag vill och det är en självklarhet. 

Jag ska bli faster, igen, och vi ska på två bröllop i sommar och människor runt omkring gör saker utan att bara kämpa för att överleva och inte ha ont. Det finns liksom planer och vardagar som bara är. Fan vad härligt det hade varit att få vara en sån människa. 

Och det finns liksom ingenting annat att göra än att göra det jag kan för att må bättre. Promenera, göra övningarna från smärtrehab och ge fan inte att gå upp från sängen då jag har panik på nätterna eftersom allt blir så jävla mycket värre utan sömnen. Så bättre att ligga vaken 2 timmar medan noob sover än att jag går upp och ser på tv. Att känna min känslor är ingenting jag heller fått höra av nån utan det har jag också fått lära mig själv från saker jag hittat när jag letat information. Att vara i det och inte fortsätta springa från det som gör mig ledsen. All sorg ska jag inte ens gå in på just nu. Den är brutal. Den och all skam. Jag hoppas att den här perioden när kroppen ska ta sig ur medicinen tar slut snart och att allt slit med detta ger ett positivt resultat och att jag på något vis kan få njuta lite av dagarna igen. Snart.

 Jag fortsätter med att ta en dag i taget, har haft konstant ångest efter att medicinen försvann men jag vill tro att det har lugnat ner sig något. Inte alls lika mycket panik/oro kring att alla omkring mig helt plötsligt ska dö och försvinna ifrån mig. Att det kommer att hända nåt stort som kommer att bli alldeles för mycket för mig att hantera. Allt handlar ju om kontroll och att inte känna att jag kan kontrollera ångesten gör det ju värre, såklart. Nu har jag iaf kommit igång med minst en promenad per dag och avslappningsövningar på kvällarna innan jag ska sova och det hjälper mycket. Att ha kommit igång att promenera gör verkligen massor. En annan sak som börjat ordna upp sig är magsyran som inte alls är ett stort problem längre, ofta fick jag ju kräkas för att jag hade så mycket magsyra, och saliven börjar som sagt komma tillbaka. Det är som att kroppen sakta sakta börjar röra igång sig. Ifall jag nu någon gång behöver gå tillbaka till medicin för att ta mig igenom en period i mitt liv så kommer jag att vara mycket mer uppmärksam angående hur länge jag äter den och kräva mycket bättre samtal om medicin med en läkare (som förstår sig på sån här medicin samt mående). Innan hade jag aldrig hört talas om att man inte ska äta viss medicin mer än 2-3 år, det var helt nytt för mig. Det kanske mest är kring ångestdämpande medicin eftersom jag inte ätit så mycket av det förut i mitt liv. Hade jag inte haft den vet jag inte hur jag hade orkat igenom Jills bortgång och Sallys olycka när vi hade barnvakt. Eller Sallys sjukdom och bortgång. Det känns som att det har varit så mycket. Och det fortsätter att hända saker men på "hyfsat" avstånd från den innersta gränsen eller vad man ska säga. Så nu försöker jag att le mer och försöka att inte suga åt mig av allt jag hör omkring. Det går sådär. Ibland så blir jag så arg på mig själv att jag drar taggarna utåt mot omvärlden och det är ju inte alls konstigt med tanke på allt jag fått gå igenom och som jag inte förstått varit jävligt jävla jävligt. 

Helgen som var bjöd inte på så trevligt väder men det blev lite roadtrip (jag körde och det gick bra även om ångesten rusar i en till och från) och igår promenerade vi ner till ikea och tog en kaffe. Bara kollade runt lite och insåg att det var sportlov och vasaloppsvecka vilket innebär att det var jävligt mycket folk och turister i farten. Men bara det att jag orkade göra saker två dagar i rad var så himla skönt, vaknade igår och var så trött efter roadtrip men någonting i mig ville ändå göra någonting. Så det kändes lite som att få vara som alla andra för en helg. Jag hoppas att jag klarar av det nästa helg också. 

Sen kommer sommaren att starta med ett bröllop och sluta med ett bröllop, blir alltså en sväng upp till norr tidigt i år och det är faktiskt på tiden eftersom noob aldrig varit med upp när det är midnattssol. 

En tisdag i februari

Idag försökte jag att ta tag i lite frisk luft och tog en promenad. Så det blev en solig promenad och jag blev till och med nästan svettig eftersom solen värmde så mycket mer än jag hade planerat att denna skulle göra. Imorgon är det dags för psykologen på vårdcentralen igen, känns riktigt vilset just nu så hoppas på att få någon slags pepp för att orka vidare. 

Ja och det var dagens uppdatering. 

Idag blev det en liten roadtrip på 6-7 mil

 Det gick mycket bättre än jag trodde att det skulle gå. Att dra iväg och köra bil utan att fundera så mycket över det. Början var lite knackig och jag kände hur tankarna ville skrämma mig (skydda mig) men jag fokuserade om och kollade runt omkring längs vägen emellanåt och funderade på annat. Det fungerade faktiskt lite till och från, jag vet ju hur jag ska försöka göra och att bara klara det några gånger gör ju att hjärnan slappnar av lite längre mellan kaoset. Kanske inte på samma dag men framöver. Känner att jag verkligen kan göra någonting med det nu efter att jag bevisat pyttelite för min hjärna idag. Meeen det är svårt. Imorgon kanske jag har en lika jobbig dag som igår men jag vill försöka mer och mer. 

Hade ju med mig noob idag men har även kört den där biten ensam tidigare. Det var skönt med sällskap och ha någon att prata med. Direkt jag bara pratade och så vidare så glömde jag totalt "bort" att jag körde bil och det var som förr. Så jävla underbart. Det är dit jag ska och att kunna bara köra omkring och fundera på saker och njuta av att kunna köra vart jag vill. Bara att fortsätta öva på att tänka omkring och låta paniken ha sin plats men att inte fokusera på den.

Terapin i praktiken. Idag fungerade det riktigt bra och jag känner verkligen hur det ger resultat inuti. Just nu är jag positiv över vad jag lyckats med idag. Hoppas att det håller fast ett tag till innan det kommer en sån där urusel dag igen.

Apropå det så vaknade jag inte illamående idag och det var helt jävla underbart. Bara i panik men inte den där illamående känslan som kommer med yrsel. 

Så idag var en mycket bättre dag än igår och i förrgår osv. Hoppas som fan att illamåendet i brist på medicinen härmed att börjat försvinna. 

Jag känner mig illamående fast bara i huvudet

 Det blir mest yrsel av illamående i hjärnan idag. Sov knappt någonting eftersom det kändes som att jag var så uppe i varv att jag det bara skarvades på av minnen och känslor och oro inför planering av framtiden = ingen ro för att sova djupt. Sen blev jag helt illamående i huvudet och eftersom jag sover hos noob just nu så var jag sjukt obekväm för att sängen här är mycket mjukare än min vanliga = bara den känslan av att inte känna mig bekväm = ännu värre oro för att jag helt plötsligt var så jävla känslig.

Ikväll ska vi tvätta och det ska bli skönt att göra någonting som man ser resultat av. Sen så känner jag verkligen att jag måste köra bil också eftersom min hjärna oroade upp sig och påstår att jag inte kan nåt längre och att allt kommer att gå åt helvete och att jag knappt vet hur jag ens lyckas finnas.

Så jag försöker påminna mig om att inte mata hjärnan för mycket med att nappa på alla katastroftankar och köra vidare på dom. Det jag ska göra är ju att låta dom vara med inte bry mig mer om dessa. Meeeen jag känner mig så jävla ensam i allt. Eftersom jag inte längre får gå på psykiatrin, eftersom dom tydligen inte kan hjälpa mig då jag inte är i nog behov av hjälp, får jag ju träffa en psykolog på vc men denna är ju främst där för att hjälpa mig att ta mig igenom dagarna. Det är ju inte att prata om allt kaos utan att prata om att orka leva med det. Det är rätt sjukt hur vården inte fungerar när man är sjuk. En sak som fungerade enkelt var att få tid att kolla födelsemärken och jag fick till och med en ny tid för att kolla upp en gång till innan det bestäms om jag ska ta bort det eller inte. 

Jag kämpar liksom ensam och gör allt för att hitta något som peppar mig till att tro att jag på något vis ändå har någon plats i samhället. Men ja, allt handlar ju om prestation utåt och inte all prestation för att må bättre inuti.

Nä det är inte mycket positivt just nu. Jag försöker att ta mig igenom dagarna men jag är mest ledsen och arg. Mest på mig själv.

Hur mina dagar sett ut och fortsätter att se ut, den senaste tiden.

 Vakna i panik och pulsen rusar. För att alarmet väcker mig och kroppen är beredd på livsfara. Direkt.

Kan inte somna om och kan inte riktigt vara vaken ändå. 

Försöka äta lite frukost men sen några månader har jag noll aptit och ingenting smakar gott. Det går att äta men det är mer att tugga och att svälja och att inte äta för fort för då känns det som att jag ska kvävas av maten och efteråt mår jag illa och vill kräkas.

Kroppen är i sånt läge att jag får frossa till och från flera gånger om dagen.

Jag är iskall eller svettas som fan och får domningar i händer och till och med käkarna.

Allt är alltså inte konstant. Det kommer och går. Som vågor som svallar över mig. Helt plötsligt kan jag känna mig fri och bara fungera för att sedan ta emot ännu en våg och jag vet inte var fan jag ska ta vägen.

Så jag tänker att hjärnan jobbar för fullt och ger konstiga signaler till resten av kroppen. Så här är jag nu. Det är ett fängelse som känns mer verkligt än någonsin, jag försöker tänka att det är en bra sak eftersom det är annorlunda nu. Jag låter mig vara i det och låter ångesten vara där och försöker att göra saker ändå. Det har gått bra att köra bil, konstigt nog, men jag låter bli motorvägen som jag gjort senaste åren. Den mellan städerna här. Men att jag kan köra bil fortfarande är en vinst som jag njuter av. En del av mig trodde nog att allt kämpande att komma tillbaks till det skulle ha varit borta men det är en sak som inte känns lika skarpt utan mer självklart. Och det var verkligen inte självklart för 2-3 år sen.

Jag har dock inte haft ångest hemma förut och det är fruktansvärt skrämmande att kroppen inte känner sig trygg. Nu fattar jag iofs hur jag kunnat köra så mycket bil när jag inte hade kört min kropp i botten. Jag flydde överallt och hit och dit. För att bilen var min enda trygga plats. Att jag kunde sticka direkt jag ville, ingen skulle kunna få mig att vara någonstans. Att jag kunde förlita mig på mig själv och min bil.

Drömmer därför om att börja köra mycket mer bil och hitta det där som jag älskade med att dra iväg på roadtrips och lyssna på musik. Bara bestämma själv var jag skulle. Inte låta den här jävla satans sjukdomen förstöra mitt liv.

Så. Jag vet ju allt. Det är bara att hålla kvar i oron och låta den vara med. Tills att kroppen fattar att det händer inte nu. Det är ett minnen och dom finns alltid med och får vara med. Men det händer inte nu. Det är inte slåss för mitt liv varje dag. 

En månad helt utan medicin strax. Den sjunde. Och kanske tar det flera månader till men så stark som jag är nu har jag aldrig varit i hela mitt liv. Stark och stark. Vis skulle vara ett bättre ord. Sorgen över hur ensam jag varit i allt och hur ung jag var. Herregud vad det gör ont i mig. Att inte någon såg mig.

Så det är mycket sorg tror jag. 

Ja, och såhär känns det idag och så kändes det igår och så kändes det förra veckan. Och som sagt. Det är bara att stå stadigt när vågorna rusar in. MEN DET ÄR SÅ JÄVLA ORÄTTVIST. 

När jag hör om människor som blivit utbrända och det känns som att man hittat någon att prata med om så ett halvår/år senare så är det att jobba igen och till och med heltid. Och så lät det som att dessa mådde så dåligt och så står jag ändå kvar här. Liksom. Hur gjorde dom? Jag hamnar alltid bakom. Jag försöker peppa och liksom finnas och man blir glad över att ha någon som vet hur det är. Sen poff. Är den personen borta direkt det går lite bättre. Då behövs inte någon som lyssnar och förstår längre. Och det är väl det som jag gett bort så mycket energi till. Att hjälpa alla andra och aldrig hjälpa mig själv.

Hade jag inte haft min noob hade jag garanterat inte tagit mig upp ur sängen. Men det märks ju inte hur dåligt jag mår eftersom det inte syns på utsidan.

En dag i taget

 Det händer inte så mycket alls. Jag kör en dag i taget eftersom det är som att ångesten är konstant just nu, antar att hjärnan jobbar på att vakna upp lite efter att ha fått medicin för att lugna ner sig i så många år. Sen att jag slutat med andra mediciner och aldrig varit med om såhär jobbigt gör mig väl extra orolig inuti. Det har iofs hänt massor av saker under tiden jag ätit medicinen och där medicinen verkligen har hjälpt mig att orka. Det kanske kommer lite ett varv till, förhoppningsvis blir det bättre snart. Under tiden jag åt medicin så förlorade jag två i min närmsta familj och en moster. Sen så tycker hjärnan även nu att det är intressant att tänka på alla jag förlorat i min närhet. Så det känns som att hjärnan håller på att sortera minnen, att den gör det den ska. Sen att allt kommer på en gång är fruktansvärt. Jag sa till min psykolog att hade jag inte haft all terapi med mig och vetskap om min sjukdom så hade jag nog inte orkat. Att det antagligen är många som tar livet av sig vid försök att sluta med medicin, faktiskt. Det är inget att leka med, det senaste halvåret har varit hemskt och jag tror att det är en av de jobbigaste tiderna i mitt liv.

Ingen märker det nog heller eftersom jag verkligen kämpar igenom varje dag. Försöker sova 8 timmar och sen äta lite frukost för att få någon rutin. Men som det tar emot. Mer ljudkänslig än kanske någonsin och kan inte sitta länge vid datorn eller mobilen (vilket ju är positivt men tråkigt om man vill sitta och spela och känner hur allt bara blir stressigt inuti och jag måste gå därifrån och bryta oron typ).

Utmanade mig med att gå en promenad och passa på att köpa lite annat än medicin på apoteket. Allt för att bara fortsätta kämpa och inte bli innesittande för att jag är så orolig. Det är mycket sorg och ilska inuti mig, helt förståeligt, och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Samtidigt känns det som att dagarna bara går och samtidigt går allt i slowmotion för att jag inte känner mig lugn och fokuserad på någonting. Så det är riktigt jävla jobbigt.

Jag har tänkt uppdatera bloggen flera gånger men så tänker jag efter vad jag skrivit och inser att det är så mycket tycka synd om mig själv att det är skämmigt istället. Men det är så det är. Jag vaknar i panik och pulsen är jättehög och sen blir det freeze ett tag innan jag klarar av att ta mig upp ur sängen. Det startar liksom från det jag slår upp ögonen. 

Nästa vecka är det dags för nya glasögon och psykologen för att se hur jag mår då. Sen veckan därpå är det äntligen smärtrehab. En sak som som blivit mycket värre med att sluta med medicinen är min värk. Jag har väldigt ont i benen igen och behöver få hjälp att börja om med mina övningar eftersom jag har inte kommer igång med alla utan bara kör en för att det inte går mer än så. Kanske för att jag är så likgiltig och ledsen hela tiden. Känner mig väldigt ensam även fast jag har enormt stöd av min noob. Det går inte att förklara eller skicka över känslan om hur det känns inuti. 

Första dagarna helt utan medicin

Det är faktiskt rätt uselt just nu, varje månad när man gått ner i medicin har jag ju mått ruttet men nu är det riktigt useltruttet. Den värsta ruttnelsen alltså. På onsdag ska jag till lägenheten igen några dagar eftersom jag har några möten inplanerat i klump och så tror jag att mitt lilla hem saknar mig då jag varit borta från den i säkert en månad. Bara varit dit för att vattna blommorna emellanåt. Just nu känns det som en himla tur att jag inte valde att åka dit denna onsdag eftersom jag mår så ruttet. Trodde faktiskt inte att jag skulle må såhär dåligt eftersom jag trappat ner så många månader men nu när jag inte tar någon medicin alls så är det som att allt bara vände sig upp å ner. Givetvis hade jag inte låtit bli den här medicinen även om jag förstått hur jävla jobbigt jag skulle må av att sluta med den. För medicin fungerar ju och hade jag inte haft den dessa år så hade jag nog inte orkat så bra som jag faktiskt gjort. Den hjälpte mig genom starten på mina panikattacker så att jag fick tid att bara landa i att jag har sånt nu, för det tog ju flera år att bara acceptera det som en del av mig. Så nu är det ju att leva med den och liksom låta den vara med men inte styra åt mig. Läste någonstans att hjärnan ju är en muskel eller hur det var och att ju mer jag utmanar mig och visar kroppen att den inte behöver oroa sig så mycket över vad jag gör och att jag kan hantera saker, ja då lugnar det ner sig och panikattackerna är inte lika ofta. Så det är ett heltidsjobb att våga bara leva och göra saker även fast jag är livrädd. Och ju fler gånger jag bara lever och accepterar att det är såhär det är, ja desto bättre går det. Givetvis är vissa dagar helt usla. 

Fortsätt, fortsätt.

Jag tror att jag har fått en bacill från norr

 Vaknade och hade ont i varenda muskel, tror jag. Så jag har mestadels sovit idag och nu är planen en dusch för att sedan sova lite till. Det är alldeles förträffligt faktiskt att vara lite hängig för då orkar jag inte ens stressa upp mig för någonting, i alla fall inte just nu, och då tänker jag bara att jaha jag behöver ju ändå vila och låta kroppen samla ork. Ja och så gör jag det. Försöker. Det går faktiskt rätt okej, över julen i norr så tog vi ovanligt många naps. Direkt jag kände mig lite dålig så frågade jag noob om vi skulle ta en nap och så gjorde vi det. Så vettigt och moget gjort. Hahahaha.

Försöker att lyssna på lite true crime men min hjärna orkar int riktigt fokusera. MEEEEEEN jag har mina nya svinbraiga hörlurar så det är väldigt mysigt ändå.

Ja och så har vi glömt köpa ost och kex OCH SÅNT MÅST MAN HA PÅ NYÅR och måste därför köpa detta imorgon. Jo.

Och det var söndagen den 29 december.

Och varför blir allt så jävla sorgligt och miserabelt efter julen?

 Antagligen för att jag varje gång inser att jag bor 100 mil från familj och släkt. Och att jag träffar mina brorsbarn typ två gånger om året. Och jag inser att det är helt åt helvete eftersom jag kunde åka upp oftare förut när jag inte hade blivit så pass dålig. FY FAN vad jag saknar den tiden då jag liksom fungerade och kunde köra bil som att det inte var någonting. Bara någonting jag gjorde och nu får jag kämpa varje dag och jobba på att komma ner i varv och bara försöka lära om kroppen till att inte stressa. För det i sin tur ger jävla satans panikångest. Måste helt klart ha gjort allt fel i hela mitt jävla liv eftersom det är så jävla piss just nu.

Men det går framåt med medicinen och typ 7 januari är jag utan medicin. Antar att det blir en månad som är lite kämpig men sen jävlar ska jag vara fri från den. Sen om jag kan vara utan medicin med min jävla skitjävlakropp är ju en annan sak men det märks. 

Fått tid till smärtrehab iaf, så i februari kör det igång igen och det längtar jag jättemycket efter. 

Sov på hotell i övik på väg ner från norr också, mycket skönt, och passade på att äta gott på restaurang och inte stressa. Sov faktiskt riktigt bra, det är så bra att hotellrum oftast är svala. Underbart. Sen åt jag upp typ alla pannkakorna på frukosten och hittade även honungsmelon. Så helt klart värt med restaurangfrukost.

Så just nu är jag mest sorgsen, jag bara inser att jag känner mig rätt obehövd här i världen. Liksom visst att folk vill prata med en men vad spelar det för större roll? Jag bidrar inte med mycket ändå.

Nu ska jag dricka lite cola och sen blir det en dusch, funderade på om jag kanske skulle leta upp nya vinterskor också. Vuxen som jag är. Tydligen. Å andra sidan är det väl så att man fastnar känslomässigt när man är med om trauman när man är liten. Alltid vara vilsen och känna sig i vägen och som en börda. Eller som att man alltid gör fel och det alltid är någon som är arg och besviken på en.

Huj!

Då var det dags för sista månaden med medicinen

 Tiden bara flyger förbi just nu, gummans födelsedag var tom men det är nog först för någon vecka sen som jag började gråta en hel del igen. Det är ju mycket att allt är hullerombuller med medicinen men också att det är så mörkt utanför att det känns extra ensamt. Igår började jag på sista månaden med medicinen och är nu nere på minsta dosen av någon medicin jag haft. Tror jag. Det går bra men samtidigt så är jag uppe mycket mer i varv och har haft svårt att sova (dock inte alls så jobbigt som det var tidigare när jag åt medicinen). Men jag känner ju av direkt när jag inte kan sova och däckar så småningom. Förstår som sagt inte hur jag orkat leva så många år med att sova typ 4-5 nätter i veckan, högst. Inte ens kunnat ta en nap eller nåt, inte ens det där att kunna somna på soffan och bara sova. Nu kan jag ju det ibland men det är fortfarande inget självklart men det känns bättre att ligga ner i soffan utan att bli stressad och behöva sitta upp hela tiden för att kroppen är på helspänn.

Så jag gör så många övningar från smärtrehab som jag klarar av med fokus och så får jag försöka tänka att det är bra att bara lyckas med pyttelite eftersom pyttelite är svinmycket mer än förut.

Sen så är det ju jul snart igen, förstår inte riktigt, och jag har hunnit köpa mina julklappar. Passade på att beställa via internetz, jag gjorde faktiskt ett riktigt stort försök att handla lokalt i år men det fanns inte allt som jag ville ha. Vilket är konstigt. Utbudet på affärerna som jag gillade förut för roligt/färgglatt är numera minimalistiskt skitjävlatrist och svart och greish och fan och hans moster. Så jävla opersonligt och fastfashion är faktiskt ganska motbjudande. Hade inte handlat på HM på säkert 5 år av principskäl och testade gå in nu för att hitta några roliga sockar men det fanns int ett enda roligt par. Allt var mörkt och grått och SKITFULT. 

Ja, jag blev besviken på stan. Apropå besviken så var vi på marknaden idag och kollade runt med tusentals andra. Hittade ingenting fint. Men vi köpte fika i alla fall och noob fick sina älskade ostkakor. Testade ett nytt märke i år och det var miljoner gånger godare än det "vanliga" som brukade inhandlas. Så nu kan jag meddela att bästa ostkakan görs i Värmland, ifall ni håller på att leta.

Ska även boka tid för att kolla upp ett födelsemärke som int riktigt är som dom andra, har man något som är en outsider mot di andra som finns så ska man tydligen kolla upp. Så då bokar jag tid och är vuxen. Dock har jag ju gått omkring två veckor och tagit mod till mig att kolla upp det också, rätt noobigt men jag tror inte att jag är ensam om att oroa mig för att kolla upp. Men nu blir det gjort och jag hoppas innerligt att det inte är ett elakt märke. Kanske bara är ett häxmärke och det skulle jag ju förstå om jag hade och samtidigt skulle det kännas skoj och som någonting att fira.

Nu är klockan typ 03 och jag funderar på att försöka sova lite, tror att jag drar igång en julfilm och äter nåt först. Ja, och det var en uppdatering såhär i mitten av december. Jo och så har jag ju faktiskt namnsdag nu. Det ni!

Så som det kan bli

 Eftersom jag skrev om tatueringen i fredags så hörde min tatuerare av sig i lördags och igår var jag och gjorde klart typ hela tatueringen (det är pyttelite kvar men tiden tog slut och kändes dumt att låta tjejen som bokat tid efter mig vänta, så jag ska tillbaka och göra det framöver men då är det inte någonting som jag ska betala mer för) och någonstans inom mig visste jag ju att jag mår riktigt kasst men körde på. Eftersom jag dessutom tatuerade både handleden och armbågen så tog det ju massor då det var ifyllning = skitläskigt för jag blev svindålig där jag låg. Och vad gör en trasig kropp med trauma då? Jo den tror att det är krig och panik och ångest = höll på att svimma och fick frossa och blev iskall. Såna saker som jag inte är van vid när jag tatuerar mig. Så det blev lite uppvaknande av att det är jättejobbigt, fast jag inte försöker låtsas om det och köra på, och att jag faktiskt tappade den där peppen jag kände för mig själv och att jag är typ stark och att jag klarar det här och jag behöver inte vara smal för att få finnas osv osv osv. Ja, allt det där bara försvann och jag blev liksom avskalad. Idag mår jag fruktansvärt dåligt, ingen medicin som gör mig numb eller så och här sitter jag och bara är så förbannat ledsen och liksom.. så fruktansvärt uppgiven. Bara tanken att jag tänker att jag kan nog inte leva utan medicin är helt sjuk men på riktigt nu. Liksom allt jävla kämpande i alla år och liksom bara jaha ja det är ju så livet är. Men det känns liksom.. bara mörkt nu?

Iaf så är jag helt slut nu, snorig och huvudvärk och ont i hela kroppen. Jag skulle behöva äta någonting men jag orkar inte ens laga mat. Jag skulle boka tvättid och dammsuga för att jag var helt nere över hur sunkigt allt runtomkring i lägenhet känns men det finns inte en chans att jag orkar det. Och ja jag vet att jag bara borde ligga ner och sova bort idag men samtidigt är jag så ledsen att då blir det ju ännu jobbigare att fundera på allt som slog mig i huvudet som en jävla boxare.

MEN jag är jättenöjd över tatueringen och det blev jättemycket färg och verkligen bara mina färger. Jag har mer panik och ångest som känns mer övermäktig än på vääääldigt länge idag.

En fredag i november innan du skulle fylla 5 år

 Hade stora planer på att göra god fredagsmiddag och mysa med noob innan han åker till Stockholm över helgen men vaknade och mådde riktigt uselt av utsättningen av medicinen. Jag har mått illa hela dagen och haft noll aptit. Mensvärk var ju bara lite extra kul att ha dessutom. Så jag har legat i sängen hela dagen och sen har jag fått mat av snäll pojkvän som styrde upp pizza istället. Åt kanske en tredjedel och ja, det är typ det jag orkat äta idag. En sån jävla dag är det. Haft några såna här hittills så jag är ju inte orolig men det är fruktansvärt jobbigt och jag känner inte igen mig själv. Sån där ångest som gör att jag bara tappar tron på att jag bara ska få fungera och vakna till liv och ta mig ut och promenera och ta bilder osv osv.

Så det händer egentligen ingenting och jag har ingen att umgås med heller just nu så det är ganska ensamt men det gör egentligen inte så mycket för skulle väl antagligen inte orka prata så mycket. 

Tänker mycket på gumman våran och tack vare alla tankar min hjärna kört igång så är det bearbetning hela tiden och stannar upp. Alla dessa minnen av anfall och panik och akut till veterinären och sista besöket och sen tänker jag på våran andra gumma och hennes sista besök hos veterinären och det gör så fruktansvärt ont. Det gör så ont att veta att dom är borta och det spelas upp i huvudet hela tiden då jag är ensam och det är mitt i natten. Nu när jag faktiskt kan och känner att jag behöver sova, så blir det så jävla jobbigt för jag kan ju inte göra nåt annat än att ligga där och låta alla känslorna svalla igenom mig och hoppas att sömnen dyker upp snart. Och det gör den ju men det är jobbigt. Eftersom det verkar vara 2 månader kvar innan jag är helt utan medicin så antar jag att detta kommer att fortsätta.

En liten del av mig funderar om jag ska vänta med att tatuera klart tatueringen tills efter nyår men jag vet inte, det är även en tandläkartid den 26 november men jag är ännu så jävla chockad över senaste gången och hur jag blev behandlad och hur chockad och kränkt jag kände mig. Dessutom verkar det vara samma jävla idiot jag blivit bokad hos som jag skrivit att jag aldrig mer vill träffa. Jag undrar om dom ens läste mitt mail. När jag orkar ska jag maila dom igen och fråga hur människan jag ska till ser ut. Och påminna om mitt mail som jag skickade efter mitt senaste besök i våras.

Fattar inte hur folk tänker som väljer jobb där man ska hjälpa människor och faktiskt har en kund som betalar från sina egna sparade pengar, ja och som inte tycker om människor. Det är så uppenbart.

Nu blev jag lite pepp så kanske skulle passa på att maila på en gång.

Hupp, nedtrappningen fortsätter

 Jag har inte gjort så mycket annat än tatuerat mig massor mer och väntar nu på nästa tid för att färglägga lite. Helt plötsligt så är armen typ fylld av fint, svårt att göra små projekt när man inte har så mycket emot att det gör lite ont och sitta och svamla på om allt med sin tatuerare. Som numera även är mästare inom sitt yrke. Den enda mästaren häromkring dessutom. Så himla coolt. Och jag har typ en hel arm av hennes verk. Skrytigt bra. Sen kom enheterna ner och firade lite grann. Söndagen innan min födelsedag lyckades jag få min knäskål helt ur led (så att den fastnade på sidan av benet liksom) och efter att den varit på väg flera svängar förut så blev jag väl inte direkt förvånad. MEN SATAN I HELA HELVETET vad ont det gjorde. Jag skrek och svettades en miljon liter och Noobquist hämtade is och fick dessutom trycka tillbaka min knäskål. Hahahaha det var kaos. Så måndagen efteråt när jag skulle ha umgåtts med föräldrar så blev det att ligga i soffan och inte kunna röra på sig mer än nödvändigt. Fick till och med sova där en natt eftersom sängen var så hög att det var problem att ta sig i och ur. Ja hahaha det var en upplevelse. Har ännu ont men jag gör ju mina rehabövningar så det hjälper faktiskt med det också, det och att våga stödja på vänsterbenet och inte tro att knäskålen ska hata mig och flytta. Den där svetten som kom efteråt när jag hade fått knäskålen på plats igen är fan int att leka med. 

På plussidan så kan jag meddela att min saliv har kommit tillbaka. En stor biverkning av medicinen var att saliven försvinner typ helt = inte glada tänder = många tandläkarbesök för att hålla det under kontroll = dyrt. Sen slutade jag svettas av att bara vara och det är UNDEBART. Att bara kunna promenera utan att svettas och få för sig att folk ska tro att jag är den lataste människan i världen (vilket jag ju kan få vara om jag vill men jag är ju inte det) pga knallröd i ansiktet och döende. De senaste somrarna har jag ju knappt orkat vara utomhus för att det var så jobbigt med värmen. Men nu fryser jag sådär mysigt istället och det är tamejfan underbart! Tänk att jag kan känna så stora skillnader. Sen har det väl mycket med all terapi och dessutom smärtrehab och alla övningar och saker jag gör för att ta det lugnt. Kanske hade jag inte tänkt/uppskattat/funderat så mycket över det här lilla äventyret om det inte hade hänt precis nu i livet. Efter att jag liksom gjort ALLT som alla krävt av mig och hittat en egen väg efter allt som fanns att erbjuda efter allt kämpande för att få vara sjuk. Men nu när jag fick vara sjuk så fanns det helt plötsligt inget driv någonstans för att hjälpa? Så egentligen är hjälpen bara där för att göra försäkringskassan nöjd och sen är det hej då och inget mer.

MEN jag jobbar på att hitta den där känslan av att jag är värdig att leva ändå. Det går väl si och så men jag känner ju att jag gör någonting och krigar även fast jag är så jävla trött. Finns ju liksom ingenting annat att göra. Så just nu är det upp och ner med medicinen men jag kan iaf känna att det är kaos i huvudet för att medicinen är på väg ut.

Imorgon ska jag försöka returnera ett paket som jag tydligen måste maila för att få returinformation från. Förbereder mig på kaos men hoppas på skitenkelt. Sen blir det att packa ihop ett paket av två till skottland också, går tydligen att boka frakten via postnord appen även om man ska skicka som brev. OCH det är spårbart. Cool, cool. Så detta ska testas för julklapparna.

Konstigt att vara tillbaka i lägenheten några dagar, var dags att ta hand om den ett tag nu så att den inte känner sig så ensam.