Jag är så jävla less på att vara sjuk och till viss del har jag väl accepterat att det är så det är men nu det här senaste halvåret har varit det värsta jävla halvåret i mående. Det är väl hur man ser på det. Senast jag var såhär dålig så kunde jag ju inte ens köra bil eller gå i affärer eller äta på restaurang eller så utan att springa ifrån det för att allt blev övermäktigt. Nu kan jag köra med ångesten för att det är bara att köra på som vanligt, meeen det har jag fått lära mig själv. Det var ingen som hjälpte mig med det utan jag själv som fick läsa och hitta likasinnade och läsa deras berättelser. Jag har alltså haft så jävla lite hjälp från sjukvården när jag tänker efter. Hur fan har jag orkat såhär långt?! Nu har jag mest ångest när jag är hemma och inte gör någonting. Så jag måste sitta och rita eller måla eller lägga pussel. Eller diska eller vad som helst när jag är inomhus för att hjärnan arkiverar saker och har fullt upp. Så jag har repriser på händelser från typ 20 år sen och framåt. Och det slutar inte. Nej nej det är igång och att sova är fan som ett jävla lotteri. Har jag gjort slut på nog energi så att jag är så trött att jag kraschar i sängen hjälper kanske en stund om jag lyckas somna inom 30 minuter. Men det gör jag oftast inte så jag kämpar med att låta mig känna tankarna och bara fatta att det hände då och inte just nu. Jag försöker att inte känna skam men det gör jag ändå. Allt man har gjort som jag nu vet var för att jag var så jävla dålig att allt jag gjorde var för att känna någonting och bara springa från paniken. Tills jag en dag inte kunde springa mer och blev riktigt jävla dålig. För varje gång innan jag blivit riktigt dålig så har jag ju vilat ett tag och sen bara kört på eftersom det var vad försäkringskassan krävde. Så jag blev bara sakta och sakta sämre för att sedan bli jättesjuk och inte förstå varför det blev så dåligt nu. Och nu är jag här. Behöva höra på alla tankar och all panik och all skam och all tid som gått och som jag fortfarande bär med mig för att kroppen inte orkar ta tag i allt. En liten del av mig hoppas att det är vad kroppen gör just nu. Kommer ikapp. Försöker ordna minnena i rätt ordning med känslorna så att känslorna inte alltid ligger längst fram från allt hemskt.
Det går inte att förklara mitt liv för någon som inte vet vad panikångest är och jag känner mig som en jävla outsider alltid. Jag gör framsteg hela tiden i mitt mående men det är på insidan och ingenting syns på utsidan. Givetvis hamnar jag efter alla andra i min ålder. Människor blir dåliga och är sjukskrivna och sen går di vidare och kvar är jag. För jag är liksom sjuk. Min kropp är sjuk. Jag är helt jävla slutkörd. Varje dag kämpar jag för att må bättre men det syns ju inte utåt så jag får hela tiden för mig att folk tror att jag inte gör någonting. Jag gör det ju hela tiden varje dag fast jag är livrädd och att jag ibland känner att jag verkligen inte orkar ta mig upp ur sängen för att allt gör så jävla ont när jag får kämpa så jävla många timmar per dag. När jag sen började få kronisk smärta i kroppen var det nog en del i mig som mentalt gav upp. Men jag rör mig hela tiden framåt för mig själv. För att jag drömmer om en dag där jag inte känner av ångest eller panikångest på en hel dag. Tänk en jävla dag utan att känna sig som en outsider och bara gör saker och är. Utan att bevisa för mig själv att jag kan. Bara gör. Utan att tänka på att jag gör det. Bara gör det för att jag vill och det är en självklarhet.
Jag ska bli faster, igen, och vi ska på två bröllop i sommar och människor runt omkring gör saker utan att bara kämpa för att överleva och inte ha ont. Det finns liksom planer och vardagar som bara är. Fan vad härligt det hade varit att få vara en sån människa.
Och det finns liksom ingenting annat att göra än att göra det jag kan för att må bättre. Promenera, göra övningarna från smärtrehab och ge fan inte att gå upp från sängen då jag har panik på nätterna eftersom allt blir så jävla mycket värre utan sömnen. Så bättre att ligga vaken 2 timmar medan noob sover än att jag går upp och ser på tv. Att känna min känslor är ingenting jag heller fått höra av nån utan det har jag också fått lära mig själv från saker jag hittat när jag letat information. Att vara i det och inte fortsätta springa från det som gör mig ledsen. All sorg ska jag inte ens gå in på just nu. Den är brutal. Den och all skam. Jag hoppas att den här perioden när kroppen ska ta sig ur medicinen tar slut snart och att allt slit med detta ger ett positivt resultat och att jag på något vis kan få njuta lite av dagarna igen. Snart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar