En dag i taget

 Det händer inte så mycket alls. Jag kör en dag i taget eftersom det är som att ångesten är konstant just nu, antar att hjärnan jobbar på att vakna upp lite efter att ha fått medicin för att lugna ner sig i så många år. Sen att jag slutat med andra mediciner och aldrig varit med om såhär jobbigt gör mig väl extra orolig inuti. Det har iofs hänt massor av saker under tiden jag ätit medicinen och där medicinen verkligen har hjälpt mig att orka. Det kanske kommer lite ett varv till, förhoppningsvis blir det bättre snart. Under tiden jag åt medicin så förlorade jag två i min närmsta familj och en moster. Sen så tycker hjärnan även nu att det är intressant att tänka på alla jag förlorat i min närhet. Så det känns som att hjärnan håller på att sortera minnen, att den gör det den ska. Sen att allt kommer på en gång är fruktansvärt. Jag sa till min psykolog att hade jag inte haft all terapi med mig och vetskap om min sjukdom så hade jag nog inte orkat. Att det antagligen är många som tar livet av sig vid försök att sluta med medicin, faktiskt. Det är inget att leka med, det senaste halvåret har varit hemskt och jag tror att det är en av de jobbigaste tiderna i mitt liv.

Ingen märker det nog heller eftersom jag verkligen kämpar igenom varje dag. Försöker sova 8 timmar och sen äta lite frukost för att få någon rutin. Men som det tar emot. Mer ljudkänslig än kanske någonsin och kan inte sitta länge vid datorn eller mobilen (vilket ju är positivt men tråkigt om man vill sitta och spela och känner hur allt bara blir stressigt inuti och jag måste gå därifrån och bryta oron typ).

Utmanade mig med att gå en promenad och passa på att köpa lite annat än medicin på apoteket. Allt för att bara fortsätta kämpa och inte bli innesittande för att jag är så orolig. Det är mycket sorg och ilska inuti mig, helt förståeligt, och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Samtidigt känns det som att dagarna bara går och samtidigt går allt i slowmotion för att jag inte känner mig lugn och fokuserad på någonting. Så det är riktigt jävla jobbigt.

Jag har tänkt uppdatera bloggen flera gånger men så tänker jag efter vad jag skrivit och inser att det är så mycket tycka synd om mig själv att det är skämmigt istället. Men det är så det är. Jag vaknar i panik och pulsen är jättehög och sen blir det freeze ett tag innan jag klarar av att ta mig upp ur sängen. Det startar liksom från det jag slår upp ögonen. 

Nästa vecka är det dags för nya glasögon och psykologen för att se hur jag mår då. Sen veckan därpå är det äntligen smärtrehab. En sak som som blivit mycket värre med att sluta med medicinen är min värk. Jag har väldigt ont i benen igen och behöver få hjälp att börja om med mina övningar eftersom jag har inte kommer igång med alla utan bara kör en för att det inte går mer än så. Kanske för att jag är så likgiltig och ledsen hela tiden. Känner mig väldigt ensam även fast jag har enormt stöd av min noob. Det går inte att förklara eller skicka över känslan om hur det känns inuti.