Första dagarna helt utan medicin

Det är faktiskt rätt uselt just nu, varje månad när man gått ner i medicin har jag ju mått ruttet men nu är det riktigt useltruttet. Den värsta ruttnelsen alltså. På onsdag ska jag till lägenheten igen några dagar eftersom jag har några möten inplanerat i klump och så tror jag att mitt lilla hem saknar mig då jag varit borta från den i säkert en månad. Bara varit dit för att vattna blommorna emellanåt. Just nu känns det som en himla tur att jag inte valde att åka dit denna onsdag eftersom jag mår så ruttet. Trodde faktiskt inte att jag skulle må såhär dåligt eftersom jag trappat ner så många månader men nu när jag inte tar någon medicin alls så är det som att allt bara vände sig upp å ner. Givetvis hade jag inte låtit bli den här medicinen även om jag förstått hur jävla jobbigt jag skulle må av att sluta med den. För medicin fungerar ju och hade jag inte haft den dessa år så hade jag nog inte orkat så bra som jag faktiskt gjort. Den hjälpte mig genom starten på mina panikattacker så att jag fick tid att bara landa i att jag har sånt nu, för det tog ju flera år att bara acceptera det som en del av mig. Så nu är det ju att leva med den och liksom låta den vara med men inte styra åt mig. Läste någonstans att hjärnan ju är en muskel eller hur det var och att ju mer jag utmanar mig och visar kroppen att den inte behöver oroa sig så mycket över vad jag gör och att jag kan hantera saker, ja då lugnar det ner sig och panikattackerna är inte lika ofta. Så det är ett heltidsjobb att våga bara leva och göra saker även fast jag är livrädd. Och ju fler gånger jag bara lever och accepterar att det är såhär det är, ja desto bättre går det. Givetvis är vissa dagar helt usla. 

Fortsätt, fortsätt.