Vakna i panik och pulsen rusar. För att alarmet väcker mig och kroppen är beredd på livsfara. Direkt.
Kan inte somna om och kan inte riktigt vara vaken ändå.
Försöka äta lite frukost men sen några månader har jag noll aptit och ingenting smakar gott. Det går att äta men det är mer att tugga och att svälja och att inte äta för fort för då känns det som att jag ska kvävas av maten och efteråt mår jag illa och vill kräkas.
Kroppen är i sånt läge att jag får frossa till och från flera gånger om dagen.
Jag är iskall eller svettas som fan och får domningar i händer och till och med käkarna.
Allt är alltså inte konstant. Det kommer och går. Som vågor som svallar över mig. Helt plötsligt kan jag känna mig fri och bara fungera för att sedan ta emot ännu en våg och jag vet inte var fan jag ska ta vägen.
Så jag tänker att hjärnan jobbar för fullt och ger konstiga signaler till resten av kroppen. Så här är jag nu. Det är ett fängelse som känns mer verkligt än någonsin, jag försöker tänka att det är en bra sak eftersom det är annorlunda nu. Jag låter mig vara i det och låter ångesten vara där och försöker att göra saker ändå. Det har gått bra att köra bil, konstigt nog, men jag låter bli motorvägen som jag gjort senaste åren. Den mellan städerna här. Men att jag kan köra bil fortfarande är en vinst som jag njuter av. En del av mig trodde nog att allt kämpande att komma tillbaks till det skulle ha varit borta men det är en sak som inte känns lika skarpt utan mer självklart. Och det var verkligen inte självklart för 2-3 år sen.
Jag har dock inte haft ångest hemma förut och det är fruktansvärt skrämmande att kroppen inte känner sig trygg. Nu fattar jag iofs hur jag kunnat köra så mycket bil när jag inte hade kört min kropp i botten. Jag flydde överallt och hit och dit. För att bilen var min enda trygga plats. Att jag kunde sticka direkt jag ville, ingen skulle kunna få mig att vara någonstans. Att jag kunde förlita mig på mig själv och min bil.
Drömmer därför om att börja köra mycket mer bil och hitta det där som jag älskade med att dra iväg på roadtrips och lyssna på musik. Bara bestämma själv var jag skulle. Inte låta den här jävla satans sjukdomen förstöra mitt liv.
Så. Jag vet ju allt. Det är bara att hålla kvar i oron och låta den vara med. Tills att kroppen fattar att det händer inte nu. Det är ett minnen och dom finns alltid med och får vara med. Men det händer inte nu. Det är inte slåss för mitt liv varje dag.
En månad helt utan medicin strax. Den sjunde. Och kanske tar det flera månader till men så stark som jag är nu har jag aldrig varit i hela mitt liv. Stark och stark. Vis skulle vara ett bättre ord. Sorgen över hur ensam jag varit i allt och hur ung jag var. Herregud vad det gör ont i mig. Att inte någon såg mig.
Så det är mycket sorg tror jag.
Ja, och såhär känns det idag och så kändes det igår och så kändes det förra veckan. Och som sagt. Det är bara att stå stadigt när vågorna rusar in. MEN DET ÄR SÅ JÄVLA ORÄTTVIST.
När jag hör om människor som blivit utbrända och det känns som att man hittat någon att prata med om så ett halvår/år senare så är det att jobba igen och till och med heltid. Och så lät det som att dessa mådde så dåligt och så står jag ändå kvar här. Liksom. Hur gjorde dom? Jag hamnar alltid bakom. Jag försöker peppa och liksom finnas och man blir glad över att ha någon som vet hur det är. Sen poff. Är den personen borta direkt det går lite bättre. Då behövs inte någon som lyssnar och förstår längre. Och det är väl det som jag gett bort så mycket energi till. Att hjälpa alla andra och aldrig hjälpa mig själv.
Hade jag inte haft min noob hade jag garanterat inte tagit mig upp ur sängen. Men det märks ju inte hur dåligt jag mår eftersom det inte syns på utsidan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar